5.3 EG-domstolen – lotterier

Av intresse i sammanhanget är tre mål från senare tid från EG-domstolen som gäller just lotteriområdet, nämligen Schindler-målet, Läärämålet och Zenatti-målet. Utgången i målen bekräftar i stort sett den sammanfattning av rättsläget som nyss redovisats.

Schindler-målet

I Schindler-målet (dom den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler, REG 1994 s. I-1039) ställde den nationella domstolen i Storbritannien sex frågor till EG-domstolen enligt f.d. artikel 177 (numera 234) i EGfördraget beträffande tolkningen av f.d. artiklarna 30 (numera 28), 36 (numera 30), 56 (numera 46) och 59 (numera 49) i fördraget för att få veta om den nationella lagstiftningen i Storbritannien om förbud mot tillhandahållandet av vissa lotterier var förenligt med fördraget.

Målet gällde bröderna Gerhart och Jörg Schindler som i egenskap
av agenter för ett tyskt lotteriföretag (Süddeutsche Klassenlotterie)
hade till uppgift att marknadsföra vissa lotterier, “Klassenlotterierna”, och sälja lotter i dessa lotterier. De marknadsföringsåtgärder som det var fråga om var bl.a. att via post sända kuvert innehållande ett erbjudande att delta i lotteriet, beställningsblanketter och förtryckta svarskuvert till enskilda personer inom och utom Tyskland. Gerhart och Jörg Schindler sände dessa kuvert från Nederländerna till bl.a. Storbritannien, där det vid denna tidpunkt rådde förbud mot att anordna
motsvarande (storskaliga) lotterier och mot import av lotteritjänster
132 EG-rätten SOU 2000:50 från utlandet. Kuverten togs i beslag på ett postkontor i Dover, dit de anlände, på den grunden att importen av dem utgjorde ett brott mot inhemsk lagstiftning. I sin dom slog EG-domstolen fast bl.a. följande:

Lotteriverksamhet (lottery activities) är att betrakta som tjänst
(services) enligt EG-fördraget. Dessa tjänster är gränsöverskridande när de, som i det aktuella fallet, erbjuds i någon annan medlemsstat än den i vilken lotterianordnaren är etablerad (p. 24, 25 och 29).

– I enlighet med ett tidigare domstolsavgörande (se dom den 25 juli
1991 i mål C-76/90, Säger, REG 1991 s. I-4221 p. 12) kan nationell lagstiftning, även om den är tillämplig utan åtskillnad, falla inom tillämpningsområdet för artikel 59 (numera 49) om den innebär förbud eller på annat sätt stör verksamheten för den som tillhandahåller tjänster och är etablerad i en annan medlemsstat där han lagenligt tillhandahåller motsvarande tjänster (p. 43).

– Nationell lagstiftning som förbjuder tillhandahållandet av lotterier i
en medlemsstat utgör ett hinder mot friheten att tillhandahålla
tjänster. Om en sådan förbudslagstiftning tillämpas oberoende av
nationalitet på de involverade i lotteriverksamheten är den inte
diskriminerande i detta hänseende (p. 45 och 48).

– Vad gäller frågan i vad mån artikel 59 (numera 49) förbjuder lagstiftning som, trots att den inte är diskriminerande, hindrar friheten att tillhandahålla tjänster konstaterar domstolen bl.a.: Inskränkningar kan vara berättigade om de har till syfte att förhindra brott, att garantera att spelarna behandlas på ett ärligt sätt, att undvika att efterfrågan inom spelsektorn stimuleras eller att garantera att lotterier inte anordnas för att ge personlig eller kommersiell vinst utan bara för välgörande, idrottsliga eller kulturella ändamål. Det går inte att bortse från de moraliska, religiösa eller kulturella aspekterna på lotterier i de olika medlemsstaterna. Den allmänna tendensen i medlemsstaterna är att inskränka eller till och med förbjuda utövandet av spel och att förhindra det från att bli en källa för privata vinstintressen. Lotterier medför också en stor risk för brott eller bedrägeri. Lotterier utgör ett incitament för människor att spendera pengar, vilket kan få allvarliga individuella och sociala konsekvenser. En ytterligare omständighet som inte är utan betydelse, även om den inte i och för sig kan anses utgöra en omständighet som berättigar till inskränkning, är att lotterier också kan innebära ett märkbart tillskott till finansiering av välgörande eller allmännyttiga ändamål ( p. 57, 58 och 60).

– De nu uppräknade faktorerna rättfärdigar nationella myndigheter
att ha en tillräcklig grad av spelrum att bestämma vad som
SOU 2000:50 EG-rätten 133 erfordras för att skydda spelarna och -mer allmänt, sett i ljuset av de särskilda sociala och kulturella särdragen i varje medlemsstat –bibehålla ordning i samhället med avseende på de sätt på vilka lotterier anordnas, storleken på insatserna och tilldelning av vinster. Under dessa förhållanden är det varje medlemsstat som har att fastställa inte bara om det är nödvändigt att inskränka lotteriverksamheter utan även om lotterier bör förbjudas, under förutsättning att dessa restriktioner inte är diskriminerande i sig (p. 61).

Domstolens slutsats i Schindler-målet gavs i form av svar på de tre
frågor som den engelska domstolen ställt. Dessa svar blev följande:

1. Införseln av lotteriannonser och lotter till en medlemsstat med
avsikt att de boende där skall delta i ett lotteri som anordnas i en annan medlemsstat är att betrakta som tjänster i enlighet med vad som avses i artikel 60 (numera 50) i EG-fördraget och faller därmed inom tillämpningsområdet för artikel 59 (numera 49) i fördraget.

2. Nationell lagstiftning som i likhet med den engelska lagstiftningen beträffande lotterier förbjuder, med specifika undantag, inrättandet av lotterier i en medlemsstat utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster.

3. EG-fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster hindrar inte lagstiftning som den engelska lotterilagstiftningen, med
hänsyn till de överväganden av socialpolitisk karaktär (social policy) och för att förebygga bedrägerier som motiverar denna lagstiftning. Det är viktigt att komma ihåg att dåvarande lagstiftning i Storbritannien, som ovan nämnts, i princip förbjöd alla storskaliga lotterier; det fanns en viss möjlighet att anordna lotterier av mindre omfattning. Eftersom förbudet gällde både inhemska och utländska lotterier ställdes frågan om inhemska monopol och diskriminering i detta hänseende inte direkt på sin spets. Den frågan uppkom däremot i det s.k. Läärä-målet.