Läärä-målet (dom den 21 september 1999 i mål C-124/97, Läärä, REG 1999 s. I-0000) gällde det finska statliga monopolet för spelautomater. Domen innebär att fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den finska lagstiftningen, enligt vilken en enda offentligrättslig förening, med beaktande av de allmännyttiga ändamål som den grundas på, har ensamrätt att till begagnande hålla penningautomater.

Bakgrunden till målet är följande. Det engelska bolaget CMS ingick år 1996 ett avtal med det finska bolaget TAS och anförtrodde därvid 134 EG-rätten SOU 2000:50
detta bolag den exklusiva rättigheten att i Finland installera och driva spelautomater tillverkade av CMS, vilka ger vinster på mindre belopp. Enligt avtalet förblir CMS ägare till apparaterna och TAS erhåller som vederlag en provision i proportion till avkastningen från de installerade apparaterna.

Läärä som är styrelseordförande i TAS har i ett brottmål dömts till
böter för att ha överträtt den finska lagstiftningen om hasardspel. I den finska lagstiftningen om hasardspel föreskrivs nämligen, i syfte att begränsa vinsten för den som utnyttjar lidelsen för spel, att enbart ett offentligrättsligt organ får bedriva lotteriverksamhet, vadhållning,

kasinoverksamhet eller hålla spelautomater. Det krävs dessutom att ett administrativt tillstånd har utfärdats till detta organ. Innehavaren av tillståndet är vidare skyldig att anskaffa medel för välgörande ändamål. Det offentligrättsliga organ som i Finland har beviljats tillstånd Penningautomatföreningen (PAF), är en sammanslutning av 96 organisationer verksamma inom området för hälsovård och social verksamhet.

Detta organ har även rätt att tillverka och försälja spelautomater
och förströelseanordningar och är innehavare av tillståndet
till driften av kasinot i Helsingfors. Under förfarandet vid den finska hovrätten gjorde Läärä gällande att den finska lagstiftningen stred mot de gemenskapsrättsliga reglerna om fri rörlighet för varor och tjänster. I synnerhet utgjorde beviljandet av en exklusiv rättighet till ett offentligrättsligt organ en oproportionerlig åtgärd i förhållande till syftet att bekämpa lidelsen för hasardspel och faran för skattebedrägeri.

Generaladvokaten föreslog i sitt yttrande att domstolen skulle förklara att det finska systemet för spelautomater stred mot gemenskapsreglerna om fri rörlighet för varor och friheten att tillhandahålla tjänster. Han ansåg att det nuvarande statliga monopolet borde ersättas med ett system med tillstånd utan ensamrätt som alla privata näringsidkare inom gemenskapen hade tillgång till. Detta system skulle omfattas av sträng statlig kontroll, såväl avseende utfärdandet som utövandet. Av yttrandet framgår vidare bl.a. följande.

Eftersom monopolet enligt generaladvokaten inte i sig är oförenligt
med fördraget, går han snarare in på om detta är organiserat eller
bedrivs i strid med gemenskapsreglerna om den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster.

Enligt generaladvokaten kan det inte uteslutas att reglerna om fri
rörlighet för varor är tillämpliga, eftersom spelautomater utgör de redskap som möjliggör tillhandahållandet av denna tjänst.
I synnerhet innebär den omständigheten att PAF har ett monopol på tjänsten att denna förening är den enda möjliga köparen av de nödvändiga redskapen (spelautomaterna) i Finland. Eftersom det inte finns SOU 2000:50 EG-rätten 135 någon lagstadgad skyldighet till detta, saknas garanti för att föreningen även köper apparater som lagligen har tillverkats i andra medlemsstater.

Således utgör PAF i praktiken ett monopol även inom marknaden
för tillverkning och försäljning av spelautomater i Finland. Av
detta följer att en diskriminering till skada för spelautomater tillverkade i andra medlemsstater är en faktisk och oundviklig följd av den finska lagstiftningen, till fördel för de finska produkterna.

Vad beträffar friheten att tillhandahålla tjänster utgår generaladvokaten från antagandet att PAF:s verksamhet (att installera och driva spelautomater, att förmå spelarna att delta i spelet och att inge dem hopp om vinst) innebär att tillhandahålla tjänster. Generaladvokaten erinrar om att enligt domstolens rättspraxis är en sådan bestämmelse som den finska, enligt vilken exklusiva rättigheter beviljas ett inhemskt företag som har monopol och således utesluter alla andra tjänsteleverantörer, även finska, en inskränkning som är tillämplig utan åtskillnad.

Generaladvokaten ställer därför frågan om inskränkningarna i den fria rörligheten för varor eller tjänster kan vara befogade.
Generaladvokaten utesluter för det första dels att fallet i fråga ingår
bland de undantag som uttryckligen föreskrivs i fördraget avseende fri rörlighet för varor, dels att spelet på spelautomater utgör en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

Om domstolen skulle finna att den bestämmelse som inskränker den fria rörligheten för tjänster inte är diskriminerande, eftersom den tillämpas utan åtskillnad på samtliga näringsidkare – finska eller från övriga medlemsstater – förutom PAF, undersöker generaladvokaten för det andra huruvida denna bestämmelse kan rättfärdigas på grundval av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset (som inte redan tillvaratas av gällande bestämmelser i den utländske tjänsteleverantörens
ursprungsstat) och om begränsningen av den fria rörligheten är nödvändig och proportionell.