Den föregående redogörelsen har visat att det finns ett flertal svårlösta problem när det gäller lagreglering av den nya tekniken. Ett grundläggande problem är att denna medför att nationsgränser suddas ut, vilket rubbar det juridiska systemet i dess grundvalar. Detta är visserligen inte något helt nytt problem; motsvarande problem finns sedan länge bl.a. i samband med radio och TV. Skillnaden är att utvecklingen med framför allt Internet medfört att antalet aktörer som verkar över gränserna växt explosionsartat till att omfatta inte bara ett fåtal större radio- och TV-företag utan också de flesta moderna företag och en stor del av jordens befolkning.

Härigenom har problemen accentuerats och blivit betydligt mer svårlösta än tidigare. Den nya tekniken kan också
rubba förutsättningarna för tillämpning av den befintliga lagstiftningen på rent interna företeelser. Lagstiftningen på spelområdet är därvid inget undantag. Det är lämpligt att här först ta upp sistnämnda fråga. Frågan gäller närmare bestämt i vad mån nuvarande regler i lotterilagen är tillämpliga på spel över Internet m.m. och om en särreglering behövs.

Den fråga som först måste besvaras är om en viss typ av verksamhet som är att betrakta som lotteri enligt lotterilagen kan förlora sin karaktär av lotteri genom att den anordnas via Internet eller TV. Enligt den allmänna definitionen i 3 § första stycket avses med lotteri en verksamhet där en eller flera deltagare, med eller utan insats, kan få en vinst till ett högre värde än vad var och en av de övriga deltagarna kan få. Den omständigheten att verksamheten bedrivs på Internet eller via TV torde inte påverka bedömningen av om verksamheten utgör ett
lotteri. Användningen av ny teknik synes alltså inte medföra att en viss typ av spelverksamhet förlorar karaktären av lotteri. Däremot kan den nya tekniken få betydelse för hur spelen kategoriseras och följaktligen för vilka lagrum som blir tillämpliga. Definitionsmässigt skulle t.ex. vadhållning i lotterilagens mening kunna bedrivas via Internet eller TV; detsamma gäller lottning och gissning (3 § första stycket 1 lotterilagen). Vad gäller övriga lotterier enligt 3 § första stycket 2 och 3 blir bedömningen svårare. Med marknads- och tivolinöjen i lotterilagens mening avses traditionella nöjen såsom bollkastning, skjutbana och pilkastning. Dessa torde enligt vedertagen terminologi inte kunna anordnas ”på distans”. Skulle denna typ av nöjen presenteras t.ex. via Internet torde de följaktligen förlora karaktären av marknads- och tivolinöje. I så fall är det inte säkert att samtliga av dem kommer att omfattas av lotterilagen, eftersom det kan hävdas att skickligheten i en
del fall är avgörande för utgången. Det är ju av den anledningen som marknads- och tivolinöjen räknas upp särskilt i lagen.
186 Teknisk utveckling SOU 2000:50

När det gäller bingospel synes det, med dagens definition av bingospel i 5 § lotterilagen, stå klart att sådant spel inte kan anordnas på distans; bingospelet förutsätter att ”deltagaren är närvarande på spelplatsen och där köper en bingobricka” (5 § 1). Ordalagen ger intryck av att det för ett bingospel bara kan finnas en enda spelplats. I 23 § föreskrivs emellertid att bestämmelserna i 18 §, som reglerar anordnande av egentliga lotterier i radio eller television, gäller också för bingospel.

Det betyder att lagstiftaren trots allt torde ha förutsatt att bingospel kan ske på distans via radio och TV och då tydligen också på fler än en enda spelplats. Det bör i sammanhanget påpekas att Lotteriinspektionen numera tillåter s.k. storbingo, dvs. bingospel med sammankoppling av bingohallar. Inspektionen har således den 3 juni 1999 gjort ett tillägg till sina tidigare utfärdade råd för tillståndsgivning och kontroll i fråga om bingospel och annat spel i samband därmed just vad avser spel vid sammankoppling av bingohallar. Denna bingoverksamhet anordnas på olika geografiska platser som är sammankopplade med varandra via TV-monitorer.

Nuvarande reglering har sålunda ansetts ge möjlighet att anordna
bingo via radio eller TV. Ordalagen kan dock inte anses ge utrymme för att till bingospel hänföra ett spel över Internet där spelarna befinner sig framför sina egna datorer. Inte heller automatspel kan med dagens definitioner i 6 § lotterilagen
anordnas via Internet eller TV; inget av dessa medier är att
betrakta som en ”spelautomat som betalar ut vinst”.

Det anförda innebär att om ”bingospel” eller ”automatspel” skulle
tillhandahållas via Internet eller TV de torde få hänföras till ”lottning” och ”liknande förfaranden” enligt 3 § andra stycket 1. När det gäller spel på förströelseautomater kan det dock i likhet med vad som nyss anförts beträffande marknads- och tivolinöjen, hävdas att spelet inte omfattas av lotterilagen i den mån skickligheten är avgörande. Det bör dock uppmärksammas att 3 § andra stycket 3 lotterilagen, där automatspel uttryckligen hänförs till lotteri, avslutas med ”liknande spel”. Härigenom torde även spel via Internet på vad som liknar förströelseautomater komma att omfattas av lotterilagen.