7 Spel på kredit

Utredningens förslag: Det nuvarande förbudet för den som
anordnar ett lotteri att lämna kredit för insatser i lotteriet utvidgas
till att omfatta även den som är ombud för anordnaren.

Inledning

Genom 1994 års lotterilag infördes en bestämmelse om spel på kredit (37 §). I bestämmelsen anges att det inte är tillåtet för den som anordnar ett lotteri enligt lagen att lämna kredit för insatser i lotteriet.

Någon särskild sanktion i form av straffstadgande eller annat är inte knuten till bestämmelsen. Däremot skulle en överträdelse av förbudet kunna följas av varning eller återkallelse av tillstånd enligt 51 § lotterilagen eller av föreläggande eller förbud, eventuellt kombinerat med vite, enligt 52 § lotterilagen. Eftersom förbudet i 37 § lotterilagen riktar sig enbart mot anordnaren av lotteriet har bestämmelsen förmodligen ganska liten praktisk betydelse.

Bakgrund

I det betänkande som föregick 1994 års lotterilag (SOU 1992:130)
påpekade lotteriutredningen att den nya tekniken möjliggör att spel och lotterier anordnas på sådant sätt att bostaden och arbetsplatsen kan användas som spelplats samt att en grundläggande utgångspunkt för lotteriregleringen är att motverka socialt oacceptabla spelformer.

Mot bakgrund därav föreslog lotteriutredningen att insatser i ett
lotteri som anordnades för allmänheten inte skulle få erläggas på sådantsätt att lotteriet kunde bedrivas med bostaden eller arbetsplatsen som spelplats. Utredningens förslag innebar att anordnaren av ett lotteri eller ombud för denne inte fick erbjuda kunderna att från hemmet eller arbetsplatsen erlägga insats i omedelbar anslutning till dragningen genom överföring av medel från konto i bank, annat kreditinstitut eller genom ianspråktagande av tillgodohavanden hos spelföretag.

Genom 196 Spel på kredit SOU 2000:50 regeln skulle också användningen av s.k. smarta kort för erläggande av
insats för direkt spel från bostaden eller arbetsplatsen förbjudas.
Utredningen tillade att det för att förbudet skulle få effekt krävs att
främjandereglerna byggs ut så att ansvar kunde komma att utkrävas av den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte ställertele- eller databaserat kommunikationssystem till förfogande för, förmedlar betalning till eller på något annat sätt främjar deltagande i otillåtna lotterier, lotterier som saknar tillstånd eller utländska lotterier.

Vid remissbehandlingen anförde dåvarande Televerket i fråga om
förbudet att i vissa sammanhang använda tele- eller databaserade
kommunikationssystem för spel och lotterier, att man hade begränsademöjligheter att kontrollera hur abonnenterna utnyttjade sina teleabonnemang.

Någon erinran mot förslaget att det inte skulle vara
tillåtet att föra över medel från bank e.d. för insatser i ett lotteri
framfördes inte av remissinstanserna.
I propositionen som följde på betänkandet kommenterades inte
utredningens förslag i dess helhet (prop. 1993/94:182 s. 37–38 och 77). Det förslag som regeringen lämnade överensstämde i sak med den nu gällande bestämmelsen i 37 § och tog således enbart sikte på att förbjuda anordnaren att lämna kredit för insatser i lotteri och inte – såsom lotteriutredningen föreslog – på att förhindra spel från bostaden eller arbetsplatsen.

Som skäl för sitt förslag angav regeringen: I dag finns inget förbud
för spelanordnaren att lämna kredit för insatsen i lotteriet. Spel och
lotterier innebär alltid risker för spelmissbruk och därmed följande
sociala skadeverkningar. Det är därför angeläget att lagstiftningen
utformas på ett sådant sätt att dessa risker minimeras. Att spela på kredit kan i enskilda fall få förödande konsekvenser. Om en deltagare i spel och lotterier erbjuds kredit för insatser i spelet av spelanordnaren kan han under spelets gång frestas att spela långt över sin ekonomiska förmåga. Ett förbud för en spelanordnare att lämna kredit för insatser i lotteriet bör därför införas.

Regeringen berörde vidare dåvarande Televerkets s.k. 071-nummer och konstaterade därvid följande:
Det har visat sig att det via sådana nummer förekommer spel och lotterier som omfattas av lotterilagen. I vissa fall används ett kabelnät för att möjliggöra spel via 071-linje och television. Lotterilagstiftningen strävar bl.a. till att styra spel och lotterier på ett sådant sätt att de bedrivs i socialt acceptabla former, vilket påverkar valet av plats, krav på lägsta ålder,
kontrollmöjligheter, betalningsrutiner och krav på högsta tillåtna insats. Sett i detta perspektiv framstår spel och lotterier via 071-linjer och i vissa fall via kabeltelevision som oacceptabla. Något uttryckligt förbud mot att lämna tillstånd till lotterier av detta slag behövs inte. Frågan om att anordna lotterier på detta sätt bör i stället prövas i tillståndsärendet. I allmänhet torde lotterier av detta slag vara att betrakta som olämpliga från allmän
SOU 2000:50 Spel på kredit 197 synpunkt. Bestämmelsen om att en lotterianordnare inte får lämna kredit för insatser i lotteriet innebär t.ex. att spel och lotterier inte får förekomma via
de s.k. 071-linjerna eftersom deltagaren senare får betala insatsen via telefonräkningen.

I författningskommentaren angavs att förbudet riktar sig till anordnare av ett lotteri och att det således blir förbjudet för denne att i någon form lämna kredit för insatsen. Däremot skulle det – enligt vad som vidare uttalades i författningskommentaren – inte komma att finnas något hinder mot att betala med kreditkort.

När lotterilagen sågs över 1996 kommenterades också frågan om
spel på kredit (Ds 1996:20 s. 54). Följande anfördes:
I 37 § föreskrivs att det inte är tillåtet för den som anordnar ett lotteri att lämna kredit för insatser i lotteriet. Bakgrunden till förbudet torde vara att en person inte skall försättas i skuld på grund av deltagande i spel. Detta bör rimligtvis gälla lika väl om personerna i fråga förvärvar en lott (eller motsvarande) av anordnaren själv, av ett ombud för honom eller av någon annan som förmedlar lotten och tar emot betalning. Förbudet bör därför, i
linje med vad som föreslagits i fråga om underårigas spel, vidgas till att gälla även den som företräder arrangören som ombud.

Detsamma bör gälla en förmedlare. Detta innebär att det alltså blir förbjudet för en lotterianordnare, den som företräder honom som ombud (fullmäktig) eller den som förmedlar en lotteritjänst från honom (ett bud) att ta emot ersättning genom exempelvis ett kreditkort. Förbudet bör sanktioneras på samma sätt som i fråga om underårigas spel. I nämnda promemoria (Ds 1996:20 s. 70) föreslogs således ett tillägg till 37 § som innebar att förbudet för anordnare att lämna kredit för insatser i lotteriet också skulle gälla den som är ombud för eller som förmedlar en lotteritjänst från den som anordnar lotteriet. Vidare föreslogs ett straffstadgande knute till förbudet som innebar att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bröt mot förbudet mot kreditgivning skulle kunna dömas till böter eller fängelse mellan sex månader och två år.

Utvidgningen av förbudet mot kreditgivning äve till förmedlare av lotteritjänster innebar, enligt författningskommentaren i promemorian, att det skulle bli förbjudet för exempelvis den
som håller ett telefon- eller datanät till förfogande att tillåta lotterier på nätet som i efterhand debiterades via telefonräkning eller kreditkort. Sistnämnda förslag om kreditgivning lades inte fram av regeringen (prop. 1996/97:7).