10 Automatspel

Utredningens förslag: Varuspelsautomater och förströelseautomater skall vara av godkänd typ. Sådana automater skall inte typgodkännas om det på grund av beskaffenheten av automaterna eller, såvitt gäller varuspelsautomater, de varor som används som vinster, finns en inte obetydlig risk att automaterna kommer att användas för spel om pengar. När det gäller värdeautomater och lottförsäljningsautomater föreslå inga ändringar.

10.1 Allmänt
Inledning

Frågor som rör automatspel har behandlats av utredningen i delbetänkandet Automatspel (SOU 1998:144) – i det fortsatta benämnt delbetänkandet
– som överlämnades till regeringen i november 1998.
Delar av utredningens förslag lades fram av regeringen och antogs
av riksdagen under våren 1999. Huvuddelen av denna lagstiftning
trädde i kraft den 1 juli 1999. I det följande redogör utredningen för de genomförda lagändringarna beträffande automatspel och lägger fram ytterligare förslag i ämnet.

Bakgrund

I delbetänkandet finns en ganska ingående redogörelse för hur regleringen på automatspelsområdet växt fram. Här begränsas bakgrundsredovisningen. Det kan då vara lämpligt att börja med det förbud mot spel på s.k. enarmade banditer och liknande apparater som infördes fr.o.m. den 1 januari 1979. Ett sådant förslag lades fram i propositionen 1978/79:20 om förbud mot enarmade banditer. Enligt förslaget förbjöds anordnande av automatspel med vinster i form av pengar, värdebevis,
spelpolletter eller liknande; den enda form av sådant spel som
210 Automatspel SOU 2000:50 fortsättningsvis skulle tillåtas var spel på fartyg i internationell trafik.

Vidare föreslogs förbud också mot innehav av spelautomater som
utbetalade sådana vinster. Därutöver föreslogs, med hänsyn till den starka begränsningen av automatspelet som förbudsregleringen medförde, att spelskatten på automatspel skulle slopas. Förslagen antogs avriksdagen och ändringarna i lotteriförordningen trädde i kraft, förbudet mot innehav av spelautomater, den 1 juli 1979 och i övrigt den 1 januari 1979.

Ytterligare reglering av automatspelet skedde i början av 1980-talet sedan en diskussion om de s.k. förströelsespelen, dvs. automatspel för förströelse som inte gav annan vinst än frispel, uppstått. Man hade från myndigheternas sida uppmärksammat att många ungdomar deltog i de här typen av automatspel och det konstaterades att den miljö som spelet bedrevs i ofta var olämplig för unga människor. En ny lag i ämnet antogs – lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel – och trädde i kraft den 1 juli 1982. Samtidigt reviderades lotterilagstiftningen i övrigt och en ny lotterilag antogs (SFS 1982:1011).

Denna lag ersattes efter drygt ett decennium av den nuvarande lotterilagen (1994:1000). Genom 1994 års lotterilag försökte man från statsmakternas sida liksom tidigare att begränsa spelet om pengar. Spelmarknaden ville dock något annat. Nya sätt att locka till sig spelare genom att erbjuda kontantvinster utvecklades. Detta behandlas närmare nedan.

Begrepp och definitioner

Som en bakgrund till den nuvarande problembilden finns det anledning att redovisa de olika automattyper och begrepp som förekommer i sammanhanget. I 6 § i 1994 års lotterilag definieras fyra typer av automatspel: varuspelsautomater, penningautomater, värdeautomater och skicklighetsautomater.Tillstånd får bara lämnas i fråga om sådant automatspel (24 a §), dvs. annat automatspel är i princip förbjudet enligt lotterilagen.
Varuspelsautomat är en spelautomat som betalar ut vinst i form av
varor och där vinstmöjligheterna helt eller delvis beror på slumpen.

Penningautomat är en spelautomat som betalar ut vinst i form av
pengar och där vinstmöjligheterna huvudsakligen beror på slumpen. Värdeautomat är en spelautomat som betalar ut vinst bara i form av värdebevis, spelpolletter eller liknande och där vinstmöjligheterna huvudsakligen beror på slumpen.
SOU 2000:50 Automatspel 211 Skicklighetsautomat är en spelautomat som betalar ut vinst i form av pengar och där vinstmöjligheterna helt eller delvis beror på spelarens skicklighet.

Automatspel är per definition att hänföra till lotteri i lotterilagens
mening (3 § första stycket 3). Det krävs därför tillstånd för att anordna automatspel (9 §) och tillstånd får lämnas endast om det kan antas att verksamheten kommer att bedrivas på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt samt enligt meddelade föreskrifter, villkor och bestämmelser (10 §). Vidare skall tillståndet avse viss tid och visst område samt lämnas till den som anordnar lotteriet (11 §). Tillståndsmyndigheten får förena ett lotteritillstånd med särskilda villkor samt med kontroll- och ordningsbestämmelser (12 §). För samtliga automattyper krävs det i princip tillstånd även för innehav av automaten (28 §). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen anordnar lotteri eller olovligen innehar en spelautomat döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är ringa döms inte till ansvar och om brottet är grovt döms till fängelse i högst två år (54 §). I de närmast följande avsnittet beskrivs allmänt de problem som påtalats med tidigare och nuvarande lagstiftning. Därefter redovisas för varje särskild automattyp i korthet utredningens överväganden och förslag i delbetänkandet, vad som genomfördes av förslagen och de förslag som utredningen nu lägger fram.

Allmänt om problemen

Problemen vad gäller automatspelen har under senare år – liksom flera gånger tidigare – huvudsakligen bestått i att en del av aktörerna på marknaden försöker kringgå lagstiftningens förbud mot spel om penningvinster. Anledningen härtill är uppenbarligen att såväl spelare som spelanordnare kan ha ett starkt gemensamt intresse av att vinsterna utgörs av kontanter. Spelet blir då mer lockande för spelaren, vilket leder till ökade intäkter för spelanordnaren. Att kringgåendeåtgärder också lyckats i ganska stor utsträckning beror delvis på att 1994 års lotterilag varit behäftad med brister som lämnat utrymme för sådana åtgärder men också på att den centrala tillsynsmyndigheten inte agerat
tillräckligt kraftfullt för att uppfylla lagstiftarens intentioner. Lagstiftningen har sålunda givits en alltför detaljerad utformning, vilket medfört att den inte blivit heltäckande. De ”luckor” som lämnats i lagstiftningen har den centrala tillsynsmyndigheten inte förmått fylla ut på ett adekvat sätt.

Men det ökande automatspelet om penningvinster förklaras, som
nyss antytts, inte enbart av brister i lagstiftningen och tillämpningen av 212 Automatspel SOU 2000:50 denna. Många sätter sig över lagstiftningen och skulle göra så även om denna gjordes heltäckande och i övrigt skärptes i olika avseenden. Det går alltså inte att med enbart en skärpt lagstiftning helt förhindra
illegalt spel om kontantvinster. Det är t.ex. mycket svårt att komma åt den typ av förfaranden som förekommer i samband med spel på förströelseautomater, främst s.k. pokermaskiner, och som innebär att spelaren och spelanordnaren avtalar om utbetalning av kontantvinster.

Detsamma kan sägas om de förfaranden med inväxling av varuvinster mot kontanter som förekommer i samband med spel på varuspelsautomater. Förfaranden av detta slag är svåra att upptäcka och samtidigt lockande för såväl spelare som spelanordnare. Det anförda medförde enligt utredningen (SOU 1998:144 s. 25) att man borde införa ytterligare skärpningar i lagstiftningen vad gäller oönskat automatspel men också bibehålla ett begränsat spel om kontantvinster under ordnade former.