5.2 EG-fördraget
De artiklar som är av intresse i förevarande sammanhang är i huvudsak följande.
Artikel 3 (f.d. 3) föreskriver bl.a. att för att uppnå de mål som´ anges i artikel 2 (f.d. 2) gemenskapens verksamhet skall, på de villkor och
Artikel 12 (f.d. 6) anger att – inom fördragets tillämpningsområde
och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestäm-
128 EG-rätten SOU 2000:50 melse i fördraget – all diskriminering på grund av nationalitet skall vara förbjuden.
Artikel 30 (f.d. 36). Enligt artikeln skall vissa bestämmelser i lagen,
bl.a. artikel 28 (f.d. 30), inte hindra sådana förbud mot eller
restriktioner för import, export eller transitering som grundas på
hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller all
Artikel 31 (f.d. 37) föreskriver i punkt 1 att medlemsstaterna skall
säkerställa att statliga handelsmonpol anpassas på sådant sätt att
ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. I
Artiklarna 43 (f.d. 52) och 46 (f.d. 56) rör den fria etableringsrätten. I artikel 43 anges att inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium – och att där upprätta kontor, filialer eller dotterbolag – skall förbjudas.
Etableringsfriheten innefattar i princip rätten att starta och utöva
verksamhet som egen företagare samt rätten att bilda och driva
företag på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare. I artikel 46 föreskrivs att bestämmelserna i kapitlet inte skall hindra tillämpning av bestämmelser i lagar som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
Artikel 50 (f.d. 60) definierar begreppet ”tjänster”.
Artikel 55 (f.d. 66) som anger att bl.a. artikel 46 (f.d. 56) skall
tillämpas också i fråga om tjänster. Artiklarna 81 (f.d. 85) och 82 (f.d. 86) innehåller de grundläggande reglerna om förbud mot snedvridande konkurrens. Förbuden gäller dels konkurrensbegränsande avtal (artikel 81–f.d. 85), dels missbruk
Artikel 86 (f.d. 90). I punkt 1 föreskrivs att medlemsstaterna
beträffande offentliga företag och företag de beviljar särskilda eller
exklusiva rättigheter inte skall vidta och inte heller bibehålla någon
åtgärd som strider mot reglerna i fördraget, i synnerhet artiklarna 12 (f.d. 6) samt 81-89 (f.d. 85-94; f.d. 91 är upphävd). I punkt 2 föreskrivs att företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala
monopol skall vara underkastade reglerna i fördraget, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte
rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som
Utvecklingen av handeln får inte påverkas i
en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.
Artikel 295 (f.d. 222) anger att fördraget inte i något hänseende
skall gripa in i medlemsstaternas egendomsordning.
Artikel 31 (f.d. 37) gäller statliga handelsmonopol. Handeln skall
gälla varor. Det innebär att tjänstemonopol inte omfattas. Eftersom
lotterier i huvudsak avser tjänster och inte varor torde artikel 31 i regel inte bli tillämplig i fråga om anordnandet av lotterier. Det bör påpekas att det inte finns någon motsvarighet till artikel 31 med avseende på tjänster. Däremot gäller artikel 86 (f.d. 90) såväl varor som tjänster. En utbredd uppfattning synes tidigare – fram till år 1991 – ha varit att beviljandet av särskilda eller exklusiva rättigheter i och för sig inte var otillåtet; vad som kunde ifrågasättas var utövandet av sådana rättigheter, inte deras existens. Stöd för denna uppfattning hämtades från bl.a. ordalydelsen av f.d. artikel 90.1 (numera artikel 86.1) som
utgår från att monopol kan föreligga. I praxis ansågs uppfattningen ha kommit till uttryck bl.a. i Sacchi-målet (dom den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi, REG 1974 s. 409), som gällde ett italienskt företag som hade monopol på TV-sändningar. Domstolen fann att den omständligheten att ett företag har fått monopol inte i och för sig strider mot fördragets regler om konkurrens i f.d. artikel 86 (numera artikel 82). I förhållande till andra parter måste dock monopolföretaget följa konkurrensreglerna.
En ändring i praxis anses ha inträtt i början av 1990-talet, bl.a.
genom Terminal Equipment-målet som gällde ett av de monopol som alla medlemsstaters teleföretag tidigare hade i fråga om teleutrustning 130 EG-rätten SOU 2000:50
såsom telefoner m.m. (dom den 19 mars 1991 i mål C-202/88,
Frankrike mot Kommissionen, REG 1991 s. I-1223). Domstolen
konstaterade att, även om f.d. artikel 90 (numera artikel 86) förutsätter existensen av företag med särskilda eller exklusiva rättigheter, detta inte nödvändigtvis innebär att alla sådana rättigheter är förenliga med fördraget utan är beroende av de olika regler till vilka f.d. artikel 90.1 (numera artikel 86.1) refererar. I senare mål (dom den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT, REG 1991 s. I-2925; dom den 19 maj 1993 i mål C-320/91, Corbeau, REG 1993 s. I-2533; och dom den 27 april 1994 i
mål C-393/92, Almelo, REG 1994 s. I-1477) har domstolen fullföljt
denna linje och även funnit att ett monopol i sig kan stå i strid med
I sammanhanget bör dock uppmärksammas det s.k. Franzén-målet angående bl.a. det svenska systembolaget (mål C-189/95, REG 1997 s. 5909). Domen i målet har av vissa författare ansetts som ett trendbrott i praxis genom att domstolen prövade monopolet endast på grundval av f.d. artikel 37 (numera 31). Man har bl.a. framhållit att domstolen inte gjorde någon prövning enligt f.d. artiklarna 30-36 (numera 28-31; f.d. artiklarna 31-33 och 35 är upphävda) eller f.d. artikel 90 (numera 86); beträffande sistnämnda artikel har påpekats att domstolen inte på
vanligt sätt frågade sig om monopolet var absolut nödvändigt för att kunna fullgöra den uppgift av allmänt intresse som anförtrotts företaget.
Som en slutsats har anförts att domstolen utan vidare tycks godta giltigheten av vissa monopol. Rättsläget får således betecknas som i viss mån osäkert. I nära anslutning till fördragstexten torde rättsläget dock kunna sammanfattas enligt följande.
Beviljandet av exklusiva rättigheter (monopol) i enlighet med
artikel 86.1 (f.d. 90.1) medför att ett företag kommer att inneha en
sådan dominerande ställning som avses i artikel 82 (f.d. 86).
Beviljandet i sig anses emellertid normalt inte strida mot fördraget.
Domstolens inställning har ansetts innebära att en avvikelse från fördragets regler får ske bara om avvikelsen är nödvändig för att monopolföretaget skall klara av de uppgifter
som anförtrotts detta. Beviljandet av särskilda eller exklusiva rättigheter kan också komma i konflikt med reglerna om fri etableringsrätt, bl.a. artiklarna 43 (f.d. 52) och 46 (f.d. 56), och om fritt tillhandahållande av tjänster, bl.a. artiklarna 49 (f.d. 59) och 55 (f.d. 66). I själva verket är det i första hand dessa artiklar som har varit föremål för EG-domstolens prövning när det gäller mål på lotteriområdet. I princip torde det inte medföra
någon skillnad om prövningen av särskilda eller exklusiva rättigheter enligt artikel 86 (f.d. 90) sker i kombination med å ena sidan artiklarna om fri etableringsrätt och fritt tillhandahållande av tjänster eller å andra sidan artiklarna om fri konkurrens.
Leave a Reply