Kasinolagen

Riksdagen antog under våren 1999 en ny lag om kasinospel i Sverige, kasinolagen (1999:355). I 9 § stadgas att den som anordnar kasinospel inte får lämna kredit för insatser i spelet. 198 Spel på kredit SOU 2000:50 I förarbetena till kasinolagen behandlades frågan om spel på kredit (prop. 1998/99:80 s. 36-37). Där uttalas att ett förbud mot spel på kredit motsvarande det som finns i 37 § lotterilagen bör införas också för kasinospel. Vidare anges följande:

Förbudet mot att lämna kredit avser anordnaren av kasinospelet. Detta får dock inte ge upphov till att anordnaren på något sätt verkar för att någon annan erbjuder kredit i anslutning till kasinoverksamheten. Även andra, liknande arrangemang är tänkbara. Det kan finnas anledning för Lotteriinspektionen att i sin tillsynsroll vara uppmärksam på detta. Vilka betalningsmedel som i övrigt får användas för att betala insatserna med bör regeringen få avgöra i samband med att de närmare villkoren för kasinoverksamheten bestäms enligt förslaget till 12 § kasinolagen.

Problem

I direktiven till utredningen framhålls att den tekniska utvecklingen har medfört att skuldsättning numera, vid interaktiva spel, sker gentemot förmedlaren av spelet, bl.a. teleoperatören och att detta sker utan att anordnaren av lotteriet bryter mot lagen. Vidare anges att spel inte bör kunna ske på kredit. Enligt direktiven skall utredaren därför bedöma om det är möjligt och lämpligt att i lagen begränsa denna typ av kreditgivning samt belysa även andra frågeställningar kring spel på kredit och lämna förslag om hur detta skall regleras.

Som framgått ovan möjliggör den nya tekniken, bl.a. Internet, att
spel i dag i än högre grad än tidigare kan ske på distans, t.ex. från
bostaden eller arbetsplatsen. Även andra sätt att spela på distans är numera aktuella, bl.a. spel via TV. Det är av förklarliga skäl svårt att uttala sig om omfattningen av kreditgivning i samband med spel. När det gäller spel som sker från bostaden eller arbetsplatsen finns – såvitt utredningen känner till -inget vetenskapligt, statistiskt material att tillgå, endast mer eller mindre kvalificerade gissningar. Även vad avser kreditspel hos spelombuden är osäkerheten stor beträffande omfattningen.

Massmedia har ibland ägnat frågan uppmärksamhet och det har
i det sammanhanget nämnts att 16 500 personer skulle spela på kredit hos spelombud (se Dagens Nyheter onsdagen den 12 augusti 1998). Denna siffra har tagits fram i samband med forskning om spelberoende, vilken fråga behandlas närmare i avsnitt 14.

Eftersom det är svårt att få fram några exakta siffror om kreditgivning vid spel är det också svårt att ange problemets omfattning och dignitet. SOU 2000:50 Spel på kredit 199

Överväganden och förslag

När man talar om spel på kredit kan det vara fråga om flera olika typer av kredit. Om en spelare använder lånade pengar – lånet kan ha tagits hos bank eller annat kreditinstitut eller hos en god vän – är detta att betrakta som spel på kredit. Det står dock enligt utredningens mening klart att det inte finns anledning att överväga en utvidgning av kreditförbudet så att det omfattar även nyss angivna kreditformer.

Ett sådant generellt förbud skulle givetvis vålla oöverstigliga kontrollproblem. Det är således tydligt att det är andra typer av kredit som varit aktuella när det i direktiven talas om att utredningen skall bedöma om det är möjligt och lämpligt att i lagen begränsa kreditgivning vid spel.

Det är emellertid enligt utredningen viktigt att man vid bedömningen av frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder mot kreditspel håller i minnet att det inte är möjligt att nå ända fram. Det kommer alltid att finnas möjligheter för den som så önskar att spela på kredit under förutsättning givetvis att han har möjlighet att få låna pengar. Den kreditform som nämns särskilt i direktiven avser den skuldsättning som vid vissa interaktiva spel sker gentemot förmedlaren av spelet, nämligen teleoperatören. Enligt direktiven kan detta ske utan att anordnaren av lotteriet bryter mot lagen. Det antydda förfarandet arrangeras uppenbarligen så att teleoperatören debiterar spelarna för spelinsatserna på teleräkningen. Det är tydligen också så att teleoperatören står för kreditrisken, dvs. risken att räkningen med spelinsatserna
inte betalas. Om man vill lagstifta mot denna typ av
kreditgivning kan man rikta ett förbud antingen mot arrangören (jfr
förslaget i SOU 1992:130; se ovan) eller mot förmedlaren (jfr förslaget i Ds 1996:20 s. 54; se ovan). Ett alternativ för att förhindra denna typ av kreditgivning kan vara att frågan om att anordna ett lotteri så att skuldsättning uppkommer prövas i tillståndsärendet (jfr ovan prop. 1993/94:182 s. 37–38 och prop. 1998/99:80 s. 36 f.).

Om man väljer ett lagstiftningsingripande synes detta inte böra
begränsas till att avse endast kredit som lämnas av den typ av förmedlare som teleoperatörerna utgör. Vad man från lagstiftarens sida vill förhindra är uppenbarligen krediter som lämnas eller kan tas i anspråk löpande i samband med spelandet och som också på ett enkelt sätt kan utnyttjas vid spel från bostaden eller arbetsplatsen. Den vanligaste formen av sådan kredit torde vara den som tas i anspråk via bankkort. Det förekommer också vid en del spel med ny teknik som kan nås från bostaden eller arbetsplatsen, t.ex. spel på Internet, att bankkort av olika slag kommer till användning. Det torde sålunda f.n. vara möjligt att i vissa fall begagna betalkort med därtill knuten kredit för 200 Spel på kredit SOU 2000:50 att spela. En lagstiftning som skall tillgodose lagstiftarens nyss angivna syfte måste ta sikte på alla typer av bankkort o.d. som till någon del innefattar en kredit. Det kan emellertid enligt utredningens mening starkt ifrågasättas om det är rimligt att en spelare vid betalning av spel – i dagens högteknologiska samhälle där ”riktiga” pengar kanske snart
är ett minne blott – inte skall kunna använda sig av de betalningsmedel som står till buds i samhället även om betalningsmedlet innebär att en kredit tas i anspråk. Det bör i det sammanhanget påpekas att en kredit ansluten till ett bankkort har varit föremål för en kreditprövning och att spelaren således inte på ett okontrollerat sätt kan sätta sig i skuld under spelets gång.

Som en jämförelse kan nämnas de betalningsregler som gäller för
handel hos Systembolaget. I 5 kap. 4 § alkohollagen (1994:1738) stadgades tidigare att vid detaljhandel med spritdrycker, vin eller starköl varor inte fick lämnas ut till köparen förrän de hade betalats. Rent praktiskt innebar detta att det inte var tillåtet att betala med kreditkort på Systembolaget. Däremot var det tillåtet att betala med bankkort, vid vilken betalning Systembolaget via on line-kontakt med respektive bank kunde avläsa om medel fanns tillgängliga för betalning på kundens konto. Om så ej var fallet nekades kunden att betala med kortet. I det förslag som regeringen lade fram i början av juni 1999 (prop. 1998/99:134) om vissa alkoholfrågor, behandlas frågor om köp av alkoholdrycker på kredit. Under rubriken ”Förbättrad service för Systembolagets kunder” kan bl.a. följande läsas (a.a. s. 147-148):

Med tanke på att olika former av konto- och kreditkort blir allt vanligare som betalningsmedel är det i dag en brist i servicen att det inte går att betala köpet på Systembolaget med kreditkort utan endast med sådana bankkort där pengarna omedelbart kan dras på kundens konto. – Kontrollen av de som anförtros kreditkort är noggrann och de som beviljas kreditkort måste ha en välskött ekonomi. Kreditkortet medger kontantuttag varefter inköp
kan ske t.ex. hos Systembolaget. Kreditkortsförbudet utgör därför inte i realiteten något hinder för att kunna handla systemvaror. Bestämmelsen om att inte tillåta försäljning på kredit fyller enligt regeringens uppfattning i dag ingen praktisk funktion och bör därför upphöra att gälla. Det blir sedan

Systembolagets sak att affärsmässigt bedöma vilka kort som bör accepteras, bl.a. med hänsyn till kortföretagens avgifter och övriga villkor. Genom lagen (1999:1001) om ändring i alkohollagen upphävdes bestämmelsen i 5 kap. 4 § alkohollagen. Denna lagändring trädde i kraft den 1 januari 2000. Det är således numera tillåtet att betala med kreditkort på Systembolaget.

Enligt utredningens mening finns det inte tillräckligt starka skäl att
nu gå motsatt väg och införa ett lagförbud mot användande av kreditkort vid spel. Detsamma gäller beträffande kredit som lämnas av förmedlare i form av teleoperatörer o.d. Här kan visserligen hävdas att SOU 2000:50 Spel på kredit 201
det inte skett samma kreditprövning av spelaren och att det dessutom kan finnas ett större intresse hos förmedlaren att kredit tas i anspråk. Ett lagförbud bör dock inte heller på detta område införas. Ett sådant förbud skulle vålla gränsdragningsproblem i förhållande till banker och kreditinstitut och också vara ganska lätt att kringgå. Det bör dessutom finnas möjligheter att komma till rätta med eventuella problem på området genom att tillståndsmyndigheten meddelar villkor angående kreditfrågor i tillståndsbeslutet (jfr ovan prop. 1993/94:182 s. 37-38).

Utredningens slutsats är att nuvarande formulering i 37 § bör
behållas med tillägg – i enlighet med förslaget i Ds 1996:20 – att förbudet skall omfatta även den som är ombud för den som anordnar lotteriet. Även om förfarandet med kreditgivning vid spel kan få allvarliga konsekvenser för enskilda spelare och deras anhöriga, anser utredningen – bl.a. mot bakgrund av de förhållandevis knapphändiga uppgifterna om omfattning av förfarandet som finns att tillgå – att det inte finns tillräckligt starka skäl för att kriminalisera detta förfarande. De åtgärder som i dag finns att tillgå för tillsynsmyndigheterna gentemot anordnaren, nämligen varning, återkallelse av tillstånd samt föreläggande
och förbud vid eventuellt vite, bör vara tillräckliga åtgärder att
vidta för att motverka och komma till rätta med överträdelser av förbudet mot kreditgivning. SOU 2000:50 203