5.4 Motiven för den svenska regleringen

Inledning

För att kunna avgöra om de svenska bestämmelser som ka utgöra ett hinder mot den fria etableringsrätten eller den fria rörligheten för tjänster kan anses berättigade med hänsyn till sådan omständigheter som EG-domstolen åberopat i Schindler-målet eller som framgår av artiklarna 46 (f.d. 56) och 55 (f.d. 66), eller om de måste ändras, är det av vikt att känna till något om bakgrunden till respektive bestämmelse. I det följande lämnas en redogörelse härför 146 EG-rätten SOU 2000:50

15 §

15 § lotterilagen reglerar vem som kan få tillstånd att anordna s.k.
egentliga lotterier, dvs. lottning, gissning, vadhållning – med undantag för vadhållning som anordnas i samband med hästtävling eller i samband med idrottstävling som bedrivs i mer än en kommun – samt marknads- och tivolinöjen.

I 1939 års lotteriförordning ställdes inga formella krav på anordnaren av lotterier. Praxis utvecklades dock på så sätt att anordnaren som regel skulle vara en ideell förening som hade antagit stadgar och utsett en styrelse. Dessutom krävdes i allmänhet att föreningens verksamhet var av sådan art att den motsvarade de ändamål som angavs i lotteriförordningen, nämligen välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål. Under vissa förutsättningar fick organisationer anordna
lotterier även till förmån för en ideell verksamhet utom landet, t.ex.

Rädda Barnen och Svenska Röda Korset.
Den dåvarande lotteriutredningen, som redovisade sina förslag i
SOU 1979:29, ansåg det nödvändigt att skapa ett nytt system för att reglera frågan om vem som skulle få anordna lotterier för ideella ändamål. Utredningen ansåg att lotteriförordningens bestämmelser om vilka ideella ändamål som skulle få stödjas med medel från lotterier var oklara och svårtolkade samt att en mycket varierande praxis hade utvecklats som i vissa fall framstod som inkonsekvent och ologisk. Mot bakgrund därav föreslog utredningen att tillstånd att anordna lotterier i fortsättningen borde meddelas svenska ideella föreningar som var
öppna och som varaktigt bedrev verksamhet inom riket. Endast vad gällde tillfällig, humanitär katastrofhjälp borde en verksamhet som en förening, t.ex. Rädda Barnen, bedrev utomlands få stödjas med medel från lotterier. För mer permanent verksamhet utomlands borde organisationerna, enligt utredningens mening, vara hänvisade till andra inkomstkällor. Föreningar som hade till syfte att främja andra nationers utrikespolitiska, kommersiella eller liknande intressen borde inte heller få anordna lotterier. Man framhöll dock att tillstånd borde kunna meddelas föreningar som hade en allmän, utrikespolitisk karaktär, exempelvis FN-föreningar med syfte att bl.a. sprida kännedom om internationella frågor inom ramen för FN:s och dess fackorgans verksamhet.

I prop. 1981/82:170 s. 43-47 anslöt sig föredragande statsrådet
i princip till utredningens förslag och uttalade bl.a. följande. När
det gäller lotterier som anordnas till förmån för allmännyttiga ändamål utom landet borde huvudregeln vara att lotterierna skall få anordnas endast av ideella föreningar som har till huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål inom landet. Det finns emellertid åtskilliga föreningar som utomlands bedriver en verksamhet som enligt enSOU 2000:50 EG-rätten 147
utbredd svensk uppfattning är av stor betydelse och som bör uppmuntras.

I en tid av ökad internationell rörlighet och solidaritet bör man
kunna skapa ett större utrymme än f.n. för dessa föreningar, som
arbetar för bl.a. humanitära intressen, att få anordna lotterier. Om särskildaskäl föreligger bör lotterier även få anordnas av en förening som har till huvudsakligt ändamål att främja allmännyttigt ändamål utom landet.

I 1982 års lotterilag infördes i enlighet med det anförda i 11 § en
bestämmelse som angav vilka krav som ställdes på den som skulle få anordna vissa lotterier, nämligen bingospel eller annat lotteri som inte var kedjebrevsspel eller liknande spel eller automatspel, roulettspel, tärningsspel eller kortspel eller utgjorde vadhållning i samband med hästtävling. De krav som ställdes var att anordnaren var en svensk juridisk person som var en ideell förening samt att föreningen hade till huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål inom landet, i sin verksamhet huvudsakligen tillgodosåg sådant ändamål och inte vägrade någon inträde som medlem såvida det inte med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller syfte eller av annan orsak fanns särskilda skäl för det. Vidare angavs att sådant tillstånd
fick meddelas även för en juridisk person som inte var en ideell
förening eller som hade till huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål utom landet, om det fanns särskilda skäl.

Den bestämmelse som i nuvarande lotterilag rör frågan om vem som kan få tillstånd att anordna lotterier, nämligen 15 §, överensstämmer i huvudsak med 11 § i 1982 års lotterilag. I prop. 1993/94:182 s. 59 angavs bl.a.: ”Genom kravet på att det skall vara en svensk juridisk person kan inte heller utländska föreningar få tillstånd.” Det uttalades också (a.a. s. 60): ”Vidare kan om det finns särskilda skäl tillstånd ges till en juridisk person som har till huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål utom landet. Det innebär att lotteritillstånd bör kunna beviljas även för mera långsiktiga projekt av humanitär art utomlandet.” 27 §