5.5 Sammanfattande bedömning

Av den föregående redogörelsen har framgått att det i regel inte är
något som hindrar att medlemsstaterna tillskapar eller upprätthåller
monopol e.d. (särskilda eller exklusiva rättigheter; när det i det följande talas om monopol avses även företag med särskilda rättigheter om inte annat framgår av omständigheterna). Artiklarna 31 (f.d. 37) och 86 (f.d. 90) utgår sålunda från att monopol får förekomma och begränsningarna i artiklarna tar inte sikte på själva existensen av monopolen utan på utövandet av dessa.

Utövandet skall alltså i princip ske i enlighet med fördragets regler.
Men även i detta avseende finns ett undantag enligt artikel 86.2
(f.d. 90.2). Undantaget gäller företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol. Sådana företag skall vara underkastade fördragsreglerna, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av reglerna inte hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats företagen fullgörs.

Utvecklingen av handeln får inte heller påverkas i en omfattning
som strider mot gemenskapens intresse.
Artikel 86 (f.d. 90) är ett uttryck för den kompromiss som kom till
stånd vid fördragsslutandet mellan å ena sidan kravet på att medlemsländerna skulle få bestämma över sin egendomsordning (jfr artikel 295 – f.d. 222) och å andra sidan kravet på att fördragets regler skulle gälla också för offentliga företag. Kompromissen mellan de nämnda motstridiga kraven torde ha bidragit till att fördragets regler om monopol blivit otydliga, vilket i sin tur medfört osäkerhet om regleringens närmare innebörd. EG-domstolen har efter hand rätat ut en del av de frågetecken som funnits, bl.a. har domstolen som nämnts slagit fast att själva existensen av ett monopol kan vara oförenligt med fördraget, nämligen om monopolet är konstruerat så att företaget i fråga tvingas
bryta mot fördragets regler vid utövandet av monopolet.

För att ett monopol eller andra hinder för friheten att tillhandahålla
tjänster skall kunna godtas torde normalt förutsättas att de är
berättigade på grund av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset, bidrar till förverkligandet av det avsedda syftet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte (jfr bl.a. Läärä p. 31). Av praxis framgår dock att det finns ett ganska stort utrymme för medlemsstaterna att bestämma på vilka områden verksamheten skall bedrivas i form av statligt monopol. När det gäller lotterier har såsom allmänintresse i de hittills avgjorda målen i huvudsak åberopats en strävan att begränsa utnyttjandet av människors spelbegär, undvika riskerna för brott och bedrägerier i samband med lotterier och endast tillåta dessa för att insamla medel för välgörenhet eller för allmän-
154 EG-rätten SOU 2000:50 nyttiga ändamål. Dessa syften, som enligt EG-domstolen skall beaktas sammantagna och som berör konsumentskyddet och skyddet för ordningen i samhället, har ansetts höra till de syften som utgör tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset (jfr Läärä p. 32 och 33).

Domstolen har vidare fastslagit att de nationella myndigheterna
skall ges ett ”tillräckligt utrymme för skönsmässiga bedömningar” när det gäller att fastställa hur omfattande skydd som skall säkerställas i fråga om lotterier och andra spel om pengar (jfr Läärä p. 35). Mot denna bakgrund står det enligt utredningen klart att också inslagen av monopol i det svenska lotterisystemet är förenliga med EGrätten.

Det bör visserligen uppmärksammas att domstolen inte tagit
ställning till frågan huruvida andra bestämmelser i fördraget än demsom rör den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster utgör hinder mot en lagstiftning av ifrågavarande slag. Enligt utredningen finns det dock – mot bakgrund av de uttalanden som domstolen gjort i sammanhanget – i vart fall ingen anledning anta att domstolen skulle finna att de svenska monopolinslagen skulle hindras av några andra bestämmelser i fördraget.