Zenatti-målet (dom den 21 oktober 1999 i mål C-67/98, Zenatti, REG 1999 s. I-0000) gällde frågan om det är förenligt med bestämmelserna i EG-fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster att i nationell lagstiftning, i det aktuella fallet italiensk, med vissa undantag förbjuda vadhållningsverksamhet och att förbehålla vissa organ rätten att organisera tillåten vadhållning. Frågan hade uppkommit i en tvist mellan Questore di Verona (polisprefekten i Verona) och Diego Zenatti med anledning av att denne förbjudits att fortsätta bedriva sin verksamhet, bestående i att förmedla vad i Italien på uppdrag av ett i Storbritannien etablerat bolag, SSP Overseas Betting Limited, som var specialiserat på vadhållning avseende sportevenemang. Domstolen beslutade följande dom.
EG-fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster utgör inte hinder för nationell lagstiftning i vilken rätten att bedriva
142 EG-rätten SOU 2000:50 vadhållningsverksamhet avseende sportevenemang förbehålls vissa organisationer, såsom fallet är med den italienska lagstiftningen, om lagstiftningen i fråga verkligen är motiverad av ett socialpolitiskt syfte att begränsa skadeverkningarna av sådan verksamhet och om de
restriktioner som därigenom åläggs inte är oproportionerliga i förhållande till detta syfte. I fråga om tillämpliga nationella bestämmelser anförde domstolen bl.a.: I artikel 88 i kungligt dekret nr 773 av den 18 juni 1931 om godkännande av den konsoliderade lagen om allmän säkerhet (GURI nr 146 av den 26 juni 1931, nedan kallat det kungliga dekretet) föreskrivs följande:
”Tillstånd får inte ges för vadhållning, med undantag för vad på kapptävlingar, regattor, bollsporter och andra
liknande tävlingar, om vadhållning är en nödvändig förutsättning för
att tävlingen skall kunna äga rum.” (p. 3).
Av den italienska regeringens svar på domstolens fråga avseende tillämpningen av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse framgår att vadhållning endast får avse resultatet av sportevenemang som kontrolleras av Comitato olimpico nazionale italiano (italienska olympiska kommittén, nedan kallad IOK) eller resultatet av hästkapplöpningar som organiseras genom Unione nazionale incremento razze equine (nationella förbundet för hästavel, nedan kallad UNIRE). Användningen av intäkterna från vad som tillfaller dessa båda organ är reglerad och skall bland annat göra det möjligt att gynna utvecklingen av sportverksamhet genom investeringar i sportanläggningar, i synnerhet i fattigare områden och i storstädernas förorter, och att stödja hästsporten och hästuppfödning. Med stöd av olika lagbestämmelser som antagits mellan år 1995 och år 1997 kan personer eller organ som erbjuder lämpliga garantier tillåtas att organisera och genomföra sådan vadhållning som förbehålls IOK och UNIRE efter anbudsinfordran och erläggande av tillämpliga avgifter (p. 4).
När det gäller tvisten vid den nationella domstolen anfördes bl.a.:
Genom beslut av den 16 april 1997 ålade Questore di Verona Diego Zenatti att upphöra med sin verksamhet, eftersom verksamheten inte kunde erhålla tillstånd i enlighet med artikel 88 i det kungliga dekretet, vilken endast tillåter att vadhållning auktoriseras om den utgör ett nödvändigt villkor för att tävlingen skall kunna genomföras (p. 7). SOU 2000:50 EG-rätten 143
Efter överklagande beslutade Consiglio di Stato att ställa domstolen följande tolkningsfråga:
”Utgör bestämmelserna i fördraget om tillhandahållande av tjänster hinder för en sådan reglering som den italienska lagstiftningen om vadhållning mot bakgrund av de socialpolitiska syften och bedrägeribekämpningsändamål som ligger till grund för den?” (p. 11). EG-domstolen erinrade bl.a. om vad domstolen anfört under punkterna 60 och 61 i Schindler-målet och fortsatte:
Varken parterna i målet vid den nationella domstolen eller de olika regeringar som inkommit med yttranden eller kommissionen har ifrågasatt att den italienska lagstiftningen, genom att förbjuda
personer eller organ, som inte kan erhålla tillstånd, att bedriva
vadhållningsverksamhet, är tillämplig utan åtskillnad på näringsidkare som skulle kunna vara intresserade av att bedriva en sådan verksamhet, oavsett om de är etablerade i Italien eller i en annan medlemsstat (p. 26).
Genom att sådan lagstiftning direkt eller indirekt hindrar näringsidkare i andra medlemsstater från att själva bedriva vadhållningsverksamhet i Italien, utgör den ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster (p. 27).
Således är det nödvändigt att undersöka om denna begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster kan godtas med hänsyn till de undantag som uttryckligen föreskrivs i fördraget eller motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset i enlighet med domstolens rättspraxis (p. 28).
Enligt beslutet om hänskjutande och den italienska regeringens
yttranden har den i målet vid den nationella domstolen aktuella
lagstiftningen syften som liknar dem som låg till grund för den
brittiska lagstiftningen om lotterier, såsom dessa angavs i domen i
målet Schindler. Den italienska lagstiftningen avser nämligen att
förhindra att dessa spel blir en inkomstkälla för enskilda, att undvika riskerna för brott och bedrägerier samt de skadliga konsekvenser för enskilda och för samhället som kan följa av att de utgör ett incitament till utgifter och slutligen att endast tillåta dem i den mån som de kan ha ett socialt vällovligt syfte genom att de möjliggör ett sportevenemang (p. 30).
Leave a Reply